något magiskt har hänt!

Ett magiskt bra ridpass!
Min häst gick så sjukt bra i onsdags, tur att jag hade Inga-lill där som vittne för nu har det gått två dagar och jag börjar tvivla på att det verkligen var så bra. Ja, ni vet när man börjar fundera på om det verkligen var verklighet eller kanske bara en dröm... Men som sagt jag har ett vittne...
Började precis som vanligt med en lång uppvärmning i skritt och redan där kändes det annorlunda. Han försökte kliva i väg i sin icke-vilande-på-steget skritt men efter två små förhållningar på yttertygeln så samlade han ihop sig och lugnade ner tempot! Kunde genomföra skänkelvikningar och öppnor utan en kamp (en bit in på ridpassen brukar det funka så men inte utan att få ha sprungit lite), wow!
Tölt, lagom tempo utan något i handen! Jobbade på 8-volt eftersom det är i övergångarna vi haft problem... problem vars då? ja inte hade vi problem utan bara flöt på utan att tränga eller försöka gena eller öka tempot. På fyrkanten jobbade vi på formen och red öppnor som aldrig förr. Han var helt avslappnad i ett taktfast tempo i en bitvis riktigt bra form. Jag kunde driva in honom i handen utan att han spjärnade eller sprang ifrån mig.
Traven, oj hoppsan! Jag har aldrig haft så lugn och avslappnad trav. Den var nästan lite seg och jag fick driva... Inte hade vi problem med takten heller. Jobbade även här på 8-volt och det var en sjukt magisk känsla! Han ökade inte i voltbytet, han ställde om för skänkeln och tippade inte inåt.
Galoppen skippade jag helt och hållet, varför utmana ödet?
Jag avslutade efter ett kort men magiskt ridpass, allt för att behålla känslan och samspeltheten oss emellan.
Vad gjorde jag då? Något bra måste jag ju gjort... inbillar jag mig iaf! Jag var fullt koncentrerad på hur och när jag använde mina hjälper. Jag red enbart på yttertygeln och ställde om honom med skänkeln istället för att dra runt honom som jag fått göra i ombyte till höger varv... När jag blev för aktiv med innerhanden blev han spänd och körde upp huvudet och så fort jag slappnade av i inner så gjorde han det också... poletten trillade liksom ner hela vägen i det ögonblicket!
Men att han var så lugn och harmonisk gjorde ju också sitt till. Jag kunde ju fundera mer på finlir än bara ha en evig kamp om hur fort och mycket vi ska springa.
Så kan det extra magnesiumet han fått ha påverkat honom så mycket? Det kan jag inte svara på i nuläget men det vora ju underbart om det var så. Han har fått magnesiumtillskott i en vecka, 4 gr/dag. Någon med erfarenhet av magnesiumtillskott som läser här får gärna ge mig lite info.
Även om det var en engångsföretelse så har jag detta magiska minne att sträva mot för jag vet ju definitivt att vi tydligen kan. Det är dom här stunderna som gör att jag orkar...

Jag får frågan ibland- Hur orkar du? Hur orkar du med Dreyan när han är som han är?
Och ja det kan man ju fundera på men sanningen är ju väldigt enkel...
Jag gillar utmaningen. Jag gillar att ha något att jobba med. Vi har kommit för långt för att jag ska ge upp. Jag orkar för att jag blir så nöjd och lycklig med alla våra små framsteg. Vi är ett team som känner varandra utan och innan.
Men största anledningen till att jag orkar är för att jag älskar min häst precis som han är!


Något att hålla koll på:
Lite skorvigt under magen.
Lite muggtendenser i bägge karlederna fram.