Vägarna var fina och solen sken och jag jobbade som fasen för att vi skulle hitta tölten igen, den där fina klockrena mjuka fina gångarten som vi inte orkat jobba i på sistone.
Jag fick slita (inte i munnen) som ett djur för att hålla ihop den pigga filuren jag satt på. Jag drev in baken och höll i, han blev stum i munnen stundtals men baken var med och takten blev bättre och bättre. Det var jobbigt för oss bägge och han ruskade lite på huvudet för kolla om jag menade allvar, men sen var den där...
En stor svart häst kom rakt mot oss och Dreyan tvekade och satte sig ännu mer på rumpan (=fin tölt), tog ett skutt åt sidan. Gaahhh, den var där också! Sen låg den och flåsade på sidan om oss, jobbigt att hålla kort tempo då kan jag säga. En sväng på vägen så kom den emot oss igen varpå Dreyan försöker finta den, kraftig halvhalt och en sidomanöver. Fungerade det? Näe, monsterhästen var där också!
Vi andra kallar denna svarta monsterhäst för skuggbild men om man heter Dreyan och vill ha spänning i tillvaron och försöka slippa undan att jobba så är det helt klart ett monster.
Hahaha! Härliga D har vaknat på allvar :) Det är väl klart att han vill busa när solen är framme och det kan börjas ana att det blir vår även i år, att matte inte hängde på lite livligare?? ;D
SvaraRaderalilla D är så söt när han börjar filura ihop ngt, jag vet ju precis när han låtsas vara rädd och vet vad han tänker göra innan han gör det. kan ju säga att jag skrattade högt åt hans små bus :)
SvaraRadera