Ut i skog och äng skulle jag och My med våra taggade hästar. Dom var så taggade och på tårna att "lille Plupp" till slut var rädd för sina egna fnysningar. När vi kom ut på stora ängen är jag och My rörande överrens om att ingen galopp kommer att ske, sker det så stannar den andra illa kvickt då det inte är med mening. Vi töltar på och sen hör jag snett bakifrån- "nu kommer viii". Illa kvick tar jag ett par halvhalter och sen far en liten brun Plupp förbi i full kareta varpå Dreyan hoppar till men sen har vi gjort halt. Duktig Dreyan!
Vi fortsätter utan större missöden men med taggade hästar och Dreyan hänger i handen och tar inte en enda halvhalt längre och beter sig allmänt drygt som han glatt skyller på adhd och "lille Plupp".
Hemma på stallplan står Jennifer och väntar med mormor, morfar och Busan. In i stallet för att plocka fram tolkselen varpå Dreyan blir så till sig av lycka att han försöker krypa in i selen två gånger innan jag hinner vända den rätt.
När selen kom på och pulkan fram var det som att trycka på en knapp för helt plötsligt var adhd hästen som bortblåst och jag sitter nu på den flottaste och lydigaste hästen ever. Resta bogar, bakben under sig, fjädrande hasor och tar minsta lilla halvhalt utan tjafs. Från galopp till halt då vi tappade dom bakom på en sekund! Inte en tillstymmelse till hets trots att Jennifer sitter i pulkan och tjuter av lycka medan My försöker styra mellan alla stora stenar vilket inte riktigt lyckas då det låter som om vi har en grusbil bakom oss, inte ens det är läskigt säger den lyckliga Dreyan och fortsätter i ökad tölt.
Tänk att en häst kan bli så lycklig att få släpa omkring på en pulka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar